Mannen i den vita hatten.
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg. Och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov. Men älskling, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön och i mitt växthus är jag säker. Där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö.
Kommentarer
Trackback